Den där känslan när man är flummig, pratig och bara måste få spy ut alla sina konstiga idéer och tankar över någon. Sen är man ensam. Vad gör man då, pratar med sig själv? Med katterna utanför fönstret? De svarar inte, de fräser bara och liknar något från The Grudge-filmerna.

 

Kvalitétstid för sig själv, absolut. Det är underbart. Jag spelar gitarr, sjunger, läser den där boken jag inte hinner med i den intensiva vardagen, ser film, lyssnar på musik, tar sådana där sköna powerwalks där benen inte vill sluta gå, för det är så befriande. Men i takt med att timmarna tickar iväg är det inte lika kul längre. Jag älskar att bo själv, men jag har mer och mer börjat sakna någon att dela vardagen med, någon att komma hem till. För när många av mina vänner kommer hem till sin pojkvän, sin hund eller sin rumskompis, kommer jag varje dag hem till en tom lägenhet.

 

Så var gör man en kväll när kompisarna är upptagna eller flera satans mil härifrån? Jag önskar att någon långhårig karl kom åkande i en snygg bil, hämtade upp mig och att vi åkte till världens ände. Eller i alla fall till Stockholm, eller någon annan plats som sjuder av liv. Det behöver inte ens vara en snygg bil, det duger bra med en segway. Bara vi åker ut på äventyr.

 

Men livet är inte som en film. Så det ser ut som jag får nöja mig med en kväll med de trofasta killarna Ben och Jerry och någon bra film. Och vet ni vad, det är faktiskt helt okej det med.

 

Jag tänker njuta av mitt forever alone-liv så länge jag kan.

 

Ha en bra kväll!